ellentorndahl

Denna person har jag känt sedan allt började, vilket är för ca ett år sedan. Jag visste inget om varken depression eller ätstörning då. Visst jag visste att det fanns, men jag hade liksom inte haft någon anledning innan att ta reda på vad det är och så.

 

Till en början så visste jag inte så mycket om hur den personen verkligen kände, men ju mer tiden gick dessto mera fick jag reda på. Och det var ju inte roliga saker om man säger så, speciellt inte om det handlade om en person man känner. Men det som känndes mest jobbigt var att få reda på att hon skadade sig själv genom att skära sig.... ska jag vara ärlig har jag fortfarande inte fattat helt varför man gör det. Hur man kan skada sig själv? Men samtidigt så kan ju inte jag göra något åt det... hennes val. Sen att hon dessutom spyr upp maten hon äter, det händer inte efter varje måltid. Men det händer för ofta enligt mig. Det känns inte heller bra. Detta kanske låter hemsk men ska jag vara ärlig så tror jag att jag föredrar att ho spyr framför att skära sig. Men helst hade jag ju sett att hon inte gjorde något utav det.

 

I början när hon nyligen hade fått diagnosen ätstörning så tyckte jag att det var jobbigt att veta hur man skulle bete sig när man åt mat med henne, hur man skulle göra om man skulle prata om mat, hur hon skulle reagera. Det var en stor rädsla, som finns kvar lite idag. Men den har blivit mycket bättre och jag försöker att vara så normal som möjligt. Men det är inte alltid lätt. Vissa dagar är det svårare än andra. Sen har jag också svårt att veta hu rman ska reagera när hon kommer och är glad över att hon har gått ner. Om man ska vara glad för hennes skull, vara glad för att något går som hon vill. Eller att man ska vara, inte vet jag, ledsen låter fel, över att hon gått ner och kanske kommit ett steg bakåt istället för framåt. Det är svårt ibland att veta hur man ska reagera på visa saker.

 

Men det jobbigaste just nu är nog det att hon har självmordstankar. Jag är så jäkla rädd för att förlora henne så det är sjukt. Varje gång jag skickar ett sms och hon kanske inte svarar direkt så väcks en oro i mig. Och tanken på att hon har försökt iaf en gång. Jag tror inte att jag fortfarande har fattat det...... men häromdagen slog det mig, när jag läste om det. Då var det inte långtifrån att tårarna kom, det kan jag lova er. Tänk om hon hade lyckats, då hade hon inte varit med oss idag. Fy fan vad tomt det hade varit.

 

Visst det är tufft att vara kompis till en med depression och ätstörning, men man kan klara det. Om det känns såhär för mig, hur kan det då kännas för den personen som lever med det?

 

Även fast det är tufft i mellanåt så vill jag veta, jag vill hjälpa till så mycket som möjligt, jag vill finnas och stötta. Så fortsätt berätta, berätta hur du känner det. Jag kan ta det, jag lovar. Som de sjunger i en låt jag lyssnat på "Kämpa på för imorgon är en annan dag, kämpa på för imorgon kan allting va bra. Kämpa på för din egen skull"