ellentorndahl

I detta inlägg tänker jag dela med mig utav två barndomsminnen, både bra och dålig. För allt är ju inte en dans på rosor.

 

Bra barndomsminne: Ett bra minne från när jag var barn, eller barn och barn. Jag gick i fyran eller femman så ni får själva räkna ut hur gammal jag var. Men min mormor skulle fylla 70 det året och hon ville fira det med en resa med mig, min bror, mamma och pappa (som bodde ihop då), min moster och min kusin. Och resans mål var Indien, Norra Goa. Det var första gången vi åkte utomlands allihoppa och det var verkligen en underbar resa. Indien var så fint och de var så vänliga där. Maten var också god, eller snarare underbar. En rolig sak som hände där vara att vi träffade en hel del folk (eller sex stycken) som vi började umgås med och alla vi gick och åt mat tillsammans på en restaurang. Men min moster träffade en gammal klasskamrat och hennes man, sen träffade vi två från Värmland som bodde granne med Jimmy Janson. Det sista paret vi träffade vet jag inte så mycket om, de var bara med oss en dag. Men Inden är ett land som jag rekomenderar att åka till.

 

Dåligt barndomsminne: Detta hände när jag gick i sexårs, eller om det var i ettan. Men det var alltså ett tag sen det hände. Jag, pappa och min bror hade varit iväg och så hade vi köpt mat på en pizzeria som heter Golfa. Jag hade köpt en hamburgare med pommes, och deras hamburgare med pommes var verkligen jättegoda. Så jag såg fram emot maten. När vi kom hem så gick min bror in först och tog av sig skorna snabbt. Jag tror att jag hde snörning på min skor, så det tog ett tag för mig. Så pappa han ta av sig sina skor och sedan skulle han stänga dörren. Men det var bara det att jag höll mig i i dörrkarmen, så mitt lillfinger var utanför dörren (om ni fattar). Men det såg inte pappa så han stängede igen dörren, alltså stängde den helt.

 

Jag som troligen hamnade i chok (har jag förstått nu), kände ingen smärta direkt. Utan jag knackade pappa på ryggen och sa "pappa, mitt finger sitter fast". Han fick panik och öppnade dörren och tog en stor bit papper som jag kunde ha lindat runt fingret. Mitt finger var halvt av. Tänk er en läs tand som man kan vicka på, en tand som har lossnat i ena ändan. Så var det med mitt finger. Pappa ringde direkt till mamma som jobbade och hon kom hem direkt och tog med mig till akuten. Pappa stannade hemma en stund innan min farmor och farfar kom och tog hand om Dennis. Så båda mina föräldrar var med mig på sjukhuset.

 

På sjukhuset fick vi först en dålig sjuksköterska som pratade ovanför mitt huvud med mamma och pappa vad de skulle göra med mig och den sa också "håll fast ungjäveln så jag kan kolla på fingret". Hon gick ur rummet och det kom in en annan, troligtvis så slutade hon jobbet eller något sådant. Men den andra som kom var en kille. Och han var verklien bra. Jag minns lite halvt att jag satt med honom och tog bort pappret från fingret och satte dit det igen och skrattade. Ja, jag var drogad.

 

Men de sydde mitt finger, med stygn som inte försvinner av sig själv. Efter det fick jag ha en tjockt bandage på fingret så det såg lite roligt ut. Men det som jag ver mest rädd för var när jag skulle ta bort stygnen. Det var det jag tyckte var läskigast med det hela.

 

Bjuder på en bild som inte alls har något med texten att göra!